Idag har det varit en kass dag när det gäller mitt kärleksliv, kass är inte ordet. Om jag ska försöka beskriva känslan - som om ngn har tagit ut mitt hjärta, bankat det i väggen i en timme, stack en massa hål i det, sköljt det med lite kylarvätska och sen stoppat tillbaks mitt hjärta i bröstet på mig och sagt: "Det är ingen fara, gumman, du kommer att komma över honom, tiden läker alla sår".

Som ni förstår så var inte maten i fokus idag:)) Jag styrketränade idag, det regnade så det blev ingen löpning. Åt helt ok, inte för lite men inte för mkt heller. Träffade min kompis och ringde två, det var skönt att veta att man ändå har människor som bryr sig om en.

Tycker om min nya kropp mer och mer med varje dag men mest nöjd är jag ändå med insidan. Att jag inte längre är besatt av mat. Uppbrottet från killen var det enda rätta att göra så jag är ändå lättad, jag har inga planer på att länsa föräldrarnas kylskåp:))

Det där med att älska sig själv - man måste verkligen göra det. Man måste fatta att det är bara man själv som kan bestämma, vår kropp ska kännas värdefull och vacker, inte som en börda. Ibland brukar jag dansa framför spegeln bara för att påminna mig själv att jag är ung och vacker.

En till sak - jag har gått ner från 70 kg till 50 kg (under en ganska lång tid, men ändå) och har såklart fått bristningar här och var. Huden tror jag är oxå slappare än på ngn som har en stabil vikt. Några tips på krämer, oljor, anti-cellulit-medel osv? Just nu använder jag min systers havandeskapsolja av märket Weleda.

Ja, nu är den här dagen slut. Har lyckats hålla mig borta från maten efter mini-attacken imorse. Alltså är nu magen lugn, ska äta normalt imon, ingen ångest, har haft en jättetrevlig kväll med min kompis. Ser framemot att springa imorgon och äta 3 normala, välbalanserade mål mat.

Skönt att vara totalt återhämtad och återigen ha kontroll. Tidigare kunde det ta dagar för mig, nu tar det bara några timmar. Idag var ångesten över kl 11, jag var ute och promenerade kl 13 och kl 16 var jag snygg och sminkad och träffade min kompis. Ja, jag är faktiskt stolt över mig själv. Men arbetet återstår, att vara ännu "friare", ännu lugnare, ännu mer stabil.

Sen har jag tänkt på en sak - vi med äs kanske tycker om på ngt sjukt sätt den här kampen?? Inte ångesten såklart men känslan av att övervinna ngt så ont? Visst, jag hatar att jag har råkat ut för ätstörningar men de har ju ändå stärkt mig så enormt. Jag kan ju liksom skriva nu på mitt "cv" - jag har haft bulimi men nu är det så mkt bättre och jag har gått ner 20 kg och springer varje dag:)) Vi kanske tycker om känslan av att komma upp ur en stor fälla. Man kanske måste hamna på botten ngn gång för att sen vilja sikta mot stjärnorna.

Nu har lugnet äntligen spridit sig i kroppen. Jag var ute på en promenad (sprang en kort bit oxå) och nu sitter jag vid datorn och gör vettiga grejer som ändå måste göras. Ja visst blir det trist att inte äta ngt idag och imorgon men jag måste rycka upp kroppen nu så att den inte faller tillbaks i det tomma hålrummet av hetsätningar. Som sagt känns allting jättebra nu. Det är också ett tecken på att jag ändå blivit frisk - attackerna är lättare, med mkt mindre mat och återhämtnigstiden är väldigt kort. För några månader sen hade jag aldrig kunnat springa eller promenera efter bara en timma efter en hets-attack. Och idag har jag återgått till de vanliga sysslorna nästan på en gång ju. Och mängden mat var inte så stor och farlig för kroppen att man går uppsvälld en hel dag. Jag känner mig faktiskt ganska lätt i kroppen ändå.

Det som verkligen är trist är att mina föräldrara inte bryr sig alls om det här med mina matproblem. Jag har berättat, skrikit och förklarat men de är helt oförstående. Och allt för att jag är normalviktig. Men när jag vägde 20 kg mer än nu var det inte heller några reaktioner. Om jag skulle väga jättelite och vara anorektisk så skulle de bara kalla mig dum och försöka tvångsmata. Så oförstående är mina föräldrar. Nästa sommar skaffar jag ett sommarjobb och kommer att vara oberoende och vara mer på egen hand. Denna sommar är ett undantag eftersom jag ville följa med dem till mormor i en månad och då kunde jag inte skaffa mig ett sommarjobb.

Jag fattar ändå inte att de är så "döva" när det gäller mina matproblem!! Det känns ibland att jag skriker inombords och ingen hör mig. Men jag känner mig ändå, ironiskt nog, starkare än någonsin. Jag har blivit frisk från de värsta symptomerna av ätstörningar, alldeles på egen hand. Och nu är det bara att fortsätta. Vissa saker går inte att förändra. Mina närmsta männsikor vill inte veta ngt om ett problem som har förstört 3 år av mitt liv och fortfarande spökar och får mig att bli till en ångest-freak i ca 1 timme ungefär en gång i månaden.

Fan fan fan fan... Vaknade imorse och kände med en gång att det kommer att bli en svår dag. Bestämde mig för att svälta idag och äta normalt imon. Men - åt en macka i hopp om att äta normalt redan idag. Och då sattes en attack igång. Efter mackan blev det en till macka, lite choklad, lite pasta med pesto, lite youghurt med musli och så allt detta avslutades med lite glass. Portionerna var jättesmå men vilken jädra kombination!!!

Nu är ångesten total, ska inte äta ngt mer idag och ingenting imon, det brukar funka på mig ändå. Efter en dags svält (imon alltså eftersom idag räknas inte som svält trots att det är väldigt dålig fördelning av kalorier under dagen d v s hela intaget innan kl 11 på morgonen) brukar jag ändå känna mig hungrig på ett bra sätt och bli mätt på ganska små portioner. Sen ökar jag portionernas storlek lite eftersom jag ändå sportar en hel del. Jag måste ALLTID, i hela mitt liv, i all evighet hålla koll på mitt matintag, alltid vara rädd för sådana här attacker, och nu ska jag iväg och springa för jag tänker ALDRIG ALDRIG ge upp. Jag kommer att bli en sportig, smal och snygg tjej. Och jag kommer att bli av med den här äs-skilten, jag har redan kommit en så bra bit på vägen.

Jag har aldrig sett den här bilden på Becks nånstans i pressen. Trots att Victoria ser lite stel och för fixad ut (första gången eller:)) så ser det ändå så mysigt ut! alla äktenskap har sina problem men det är ändå värt att kämpa häcken av sig för att få ett att fungera.

Jag kom att tänka på begreppet "beroende". Jag som har en ätstörning har överhuvudtaget en beroendepersonlighet - mat, cigaretter, en viss typ av killar:)) Jag tror starkt på att man inte kan utrota ett beroende helt men man kan lära sig att leva med sina brister och svagheter, att kontrollera dem, att sätta ut gränser inom vilka man mår bra. I mitt fall - onyttig mat ibland, ångest ibland, cigaretter ibland - men inte så ofta att jag mår dåligt av det eller får hemska konsekvenser.

Dagens bild: en sexig tjej som får mig att fundera på min nuvarande blonda hårfärg. Kanske blir brunett om några månader, men inte än.

Idag har det varit en jättejobbig dag. Dåligt väder, PMS, jätteuttråkad var jag och aptiten nådde jättehöjder. Kalorierna var nog ok om man sprider ut dem på hela dagen (jag åt nämligen en massa mellan kl 10-14) men ångesten efteråt var jättejobbig. Kändes nästan att nu är mina friska dagar över och jag kanske hamnar i en sån där hetsätningsmaraton och lägger på mig typ 5 kg på en vecka och blir tvungen att köpa större byxor. Det är helt otroligt att bara den TANKEN gjorde att jag började gråta (var ensam hemma) och kände mig helt värdelös. Men sen tänkte jag enligt följande schema:

1. det är aldrig för sent att sluta stoppa i en massa skräp i munnen.

2. man går inte upp på en dag (vätska ja, men inte fett).

3. kolla dig i spegeln - du är snygg och het och väger 51 kg. Jag var t o m tvungen att hoppa runt till musiken iförd stringtrosor och ett sportlinne.

Sen satte jag mig på balkongen i kylan och satt bara där ett tag, sen kom mamma hem och då var det bättre eftersom man har mkt svårare att hetsäta när det är folk i närheten.

Kvällen bestod av 2 kortare promenader och en springrunda. Nu mår jag mkt bättre men visst påminner halsbrännan och den hemska stunden imorse då maten bara staplades upp i magsäcken utan ngn hejd.

Och så såklart tanken inför imorgon - ska jag äta normalt eller är jag för rädd för det och det är bättre att inte äta ngt imon för att kunna äta normalt i överimon? så läskigt... jag vet ju att svält slutar i hets så småningom. förhoppningtvis blir det sport och normal mat imon men så frestande att göra ett experiment - kan jag klara av att fasta 1 dag i veckan utan att hetsäta efteråt? hoppas hoppas det bara blir en "normal dag" imorgon. ska försöka få till en sån.

bara tanken på morgondagen får mig att känna jättehunger, vill bara gå ut i köket nu och ta en macka (eller fem:)) nu när föräldrarna sover. en enorm toblerone ligger på bordet bredvid mig också, farligt farligt:)) Men det blir inget sånt för jag har lärt mig:

JU SNABBARE MAN ÅTERFÅR KONTROLLEN EFTER DESS FÖRLUST DESTO BÄTTRE BLIR DET PÅ LÅNG SIKT.

folk utan ätstörningar fattar inte ett smack av den här meningen:))

Jag haft det trevligt med min kompis idag men sen när jag kom hem var jag på ett jättedåligt humör. Sömnbrist inatt, aptit som man kan ha en vecka innan mens, rastlöshet, föräldrarna är hemma och gör absolut ingenting. Såå tråkigt det inte är sant. Jag åt en hel del, det regnar så jag kan inte springa. Är så less på mig själv nu! Att jag inte kan bara lägga mig ner i sängen och läsa eller ngt! Ja ja, det var ingen matattack i a f, sammanlagt idag var det nog ett helt ok antal kalorier. Och imorgon blir det det vanliga - bra mat, motion och bra böcker, och träffa kompisar.

Nu ska jag gå och läsa en bok och bara dricka vatten ikväll, annars sprängs min fina mage som äntligen är så fin och har fått i alldeles för mkt mat idag. Min enda tröst är att jag ändå tagit mig så långt att jag inte hetsäter och väger 51 kg. Imon är det en ny dag, en bättre sådan än idag. Jag antar att matbegäret idag berodde på den stora mängden löpning jag fick nu i 2 veckor, jag märker att mina ben börjar bli mer muskulösa. Och en sån kropp behöver mer mat. Jag får väl lyssna på de där böckerna som säger: "Lyssna på din kropp". Min kropp idag var jobbig och ville ha choklad och digestive kex:)) Men imorgon kommer min kropp att springa igen och äta keso och kalkon:))