Idag har det varit en bra dag. Igår blev det lite väl mkt choklad och en sen pastarätt men idag mår jag jättebra och ska strax avsluta mitt sista skolarbete för terminen.

Slutsatser jag dragit generellt på sista tiden är många:

- föräldrarna är som de är, inget har frändrats på tre år. Jag kommer att prata mer sällan med dem och måste bli ännu starkare och bättre på att inte ta åt mig.

- kommer att läsa min bok nu "Självkänsla på djupet" av Marta Cullberg Weston. Den verkar bra och hjälper mig mkt.

- kommer fortsätta att leva hälsosamt och varken hetsäta eller gå på ngn konstig diet. Normala måltider, mkt motion och en unnardag i veckan ungefär. Det viktigaste är att jag tycker om mig själv så mkr mer just nu.

- jag kan inte påverka andra människor, jag måste kunna påverka mina reaktioner.

- jag är bättre nu på att se vad som är viktigt i livet.

Ja, det var bara det jag skulle skriva. Var en tråkig kväll igår tankemässigt, men sådana dagar har vi alla, var bara tvungen att vara i fred lite.

p.s börjat cykla utomhus nu, känns underbart!

Har nog en panikattack just nu, en mini sådan. Föräldrarna tar kål på mig, känner mig så hjälplös. Funderar över sommaren, kanske kan bo hos min sysyter och sova över hos kompisar då och då. Kan inte skita i att åka hem helt för sommarjobbet är fixat och biljetter till spanien är köpta.

Har ätit en massa sötsaker igår kväll och gråtit. Var inte hetsätningsmängder men paniken var och är densamma. Min planering går inte bra pga igår (alltså bråkat stort med mamma -> kunde inte motstå kakor), måste kämpa mer med det här jävla beteendet och mina självdestruktiva reaktioner. Föräldrar går inte att ändra, jag pratat, skrivit mail, gråtit i telefon - ingenting hjälper... Så måste bara jobba med mitt tänkande och ätande. Som sagt maten går jättebra överlag men de här "sockerkvällarna" förstör för vikten!!! orkar ingenting just nu... Vet att jag kommer att äta normalt idag och lägga in ngn promenad, men just nu vill jag bara lägga mig ner och koppla av alla känslor, kommer bara glo på tv tror jag. Kan ni fatta, jag skulle inte ens orka hetsäta just nu?? jag hatar att mina föräldrar hatar mig så mkt, och jag kommer att göra allt för att de inte ska knäcka mig och mitt förhållande. hade jag inte haft min pojkvän så VET JAG att min matattack igår t ex hade varit mkt värre och att jag hade fortsatt idag med. Men just nu har jag det tänket: "måste kämpa och inte ge upp, blir jag så sjuk i ätstörningar igen kommer ingen som älskar mig att orka med mig". och det här är ingen sån här osäker, dålig-självkänsla bla bla, det här är enkel logik - människor med psykiska sjukdomar (som ätstörningar är) har det inte lätt och människor som lever med dem har det inte lätt, många blir lämnade. Så är det. Jag tänker inte ge upp, jag ska kämpa och jag kommer att ha bra disciplin med både mina känslor och mitt ätande. Kommer jag hem sen kommer de att se en stark ung kvinna, i bra form dessutom, inte en mullig sjuk tjej med dallrande mellangärde och sårad blick. Och säger de ngt överhuvudtaget som går mig på nerverna kommer jag att bo ngn annanstans och vara för mig själv i spanien. Ingen ska trampa på mig, jag har stått ut med mkt i mitt liv. Nu är det jag som bestämmer. Idag blir det en bra dag, för jag kommer att göra den bra. Min sommar kommer att bli en bra en, för jag kommer att göra den till det. Min kropp kommer att bli vacker igen, och behålla sin hälsa - FÖR ATT JAG KOMMER ATT GÖRA ALLT FÖR ATT DET SKA BLI SÅ!!!!!

Jag förstår inte ibland vad det är för fel på mig... Jag haft en jättebra dag, gjort roliga saker och sen när jag väl kom hem och skulle se på en film och lägga sig blev allting bara skit. Tankarna kom, alla möjliga, blev jättehungrig (vet inte om det var ångest eller mensaptit eller för att jag ätit för lite förut), åt massa sötsaker och nu är jag bara sådär ledsen som man kan bli i sådana situationer. Det var ingen hetsätningsattack men det var en stor efterrätt kan man säga. Jaja, det ät inte maten och vikten som är det viktiga. Jag måste komma tillrätta med mina tankar. Vad är det som stör mig egentligen?? vissa privatproblem ja, men det är också till stor del det här med att jag har så svårt med allt som har med kropp och vikt att göra. Det är sommar nu och jag blir uppstressad av att man ska klä sig i sommarkläder. Jag har ingen fantasi, jag tycker att allt sitter dåligt på mig. och det gör det verkligen. jag satte på mig ett par vita leggins idag, gör inte om det ni som inte väger 45 kg! det såg hemskt ut, mina lår var gigantiska! bytte om till bättre kläder, men ändå - kollar hela jävla tiden på smala tjejer som hoppar runt i korta jeanshorts och flip flops. Det är så svårt!!! saknar styrkan... Åt en glass idag, mådde inte bra efter den (säkert bara psykisk effekt), det jag åt på kvällen bättrar inte direkt på sommarformen... panik verkligen, varför kan varken jag eller många i min närhet inte acceptera mig som 56 kg? varför blev det så här?? 4 kg, det är inte ens tungt (4 kg till mina dröm 52 kg alltså), men de ligger som stenar på mitt hjärta... Funderar på att från och med imorgon köra hårda 4 veckor med mycket träning och bra mat, inga unnardagar alls, inte utesluta kolhydrater men minska på fettet,föra matdagbok. Jag tror att det blir så, blir galen annars. Har skrivit i min allmanacka nu:

vecka 1 (måndag 1 juni) - 56 kg

vecka 2 - 55 kg

vecka 3 - 54 kg

vecka 4 - 53kg

vecka 5 (måndag 29 juni) - 52 kg.

Det här låter rimligt, hårt men rimligt. Nu är det fan noll tolerans, och jag tänker stå på mig och uttala de tråkiga orden - "nej, tack, jag går på diet just nu". Inga unnardagar, hellre satsa på bra mat, ett extra knäckebröd men inga transfetter och skit. Jag orkar inte dra ut på det hela, orkar inte vänta, vara så osäker som jag är nu. Vill bara få det gjort. ja, jag vet mkt väl att mina problem inte försvinner bara jag går ner till 52 kg, jag låter ju som en besatt människa nu:) men jag vet att jag måddet faktiskt bättre som smal, jag vet att jag var självsäkrare, jag vet att jag tyckte om att ha fina kläder på mig. Jag vill tillbaka dit och jag kommer dit om 4 veckor!!!!