Det här med att våga ta det lugnt, vara rastlös - det är för inte så länge sen jag har lärt mig att det går bra att slappa ibland. Går det inte att plugga så går det inte. Bäst att göra det när man är igång på riktigt och är effektiv. Förr i tiden skämdes jag för att vara rastlös, vara orkeslös och ägna mig åt "oviktiga saker" som TV och internet-surfande-om-ingenting. På den tiden var den vanliga tanken: "Nu är jag sådär äckligt lat, det är lika bra att vara ordentligt äcklig och ha en matorgie". Men, men, jag kan bara säga: viva människans förmåga att förändra sitt liv!

Nu när jag trivs med min vikt och mitt förhållande till mat är helt ok, har jag funderat på vad det var för känslor som jag var tvungen att döva med diverse skräpmat. T ex idag fick jag ett mail av min lärare och vissa aspekter i min uppsats är helt åt helvete. Mkt jobb som väntar, många samtal med klaskompisar och några utredande samtal med läraren kommer att vara min vardag några veckor framöver nu. Och igår när man skulle dela in sig i par och skriva en uppsats ihop blev det så att förmodligen kommer jag att skriva själv, för alla var redan upptagna. Båda de här situationerna är negativa, och får en att tänka "jag orkar inte med det här". Vad skönt det skulle vara då att springa ner till affären och köpa följande:

- ett paket OREON-cookies (God bless America:))

- en choklad-donut (heja USA igen:))

- 2 st Pigall (en otrolig god nougat-choklad-kaka)

- ett paket havrekakor (som avnjuts helst med varm mjölk).

Ja, det var då det. Min typiska "hetsätnings-inköpslista". Skulle jag må bättre av all mat? Nej. Skulle min uppsats bli bättre? Nej. Skulle en uppsats-partner dyka upp vid min dörr med världens intressantaste förslag på vårt gemensamma arbete? Nej.

Det som skulle hända - en massa fet mat i magen, ännu mer förakt och en hemsk svältdag dagen efter.

Istället för att äta en massa mat försöker jag nu jobba med mig själv istället. Jag vågar bli ledsen, verkligen ledsen och säga/ibland vråla till min pojkvän: "Vad faaaan!!! kommer jag någonsin bli klar med det där arbetet?" eller då: "Jävla subbor! de ska jobba ihop och jag ska sitta själv och skriva en massa flumm på min laptop, ensam!" Ursäkta orden, men att uttrycka sina känslor ÄR faktiskt nyckeln till att sluta döva dem.

Nu är det inte alls ofta jag skriver här men jag läser andras bloggar ganska ofta. Jag kan inte sluta förvånas över hur olika människor kan vara när det kommer till det här "att bli frisk från ätstörningar"! Allting är så himla individuellt. Det som funkar för mig kanske inte alls kan funka för andra. Jag till exempel har valt att helt avstå från mina hetsätnings-triggers. Jag äter mkt varierat men de där sakerna som är "farliga" kan jag inte äta alls, minnena är för hemska, jag har bytt livsstil och tankesätt helt och hållet. En annan sak - jag kan absolut inte motionera som en galning utan väljer måttliga och njutningsfulla motionsformer. Detta för att om jag tränar för mkt så påminner detta mig om mitt "kompensationsbeteende" när jag var sjuk i ÄS. Det var det, lite tankar kring allt detta, nu ska jag gå och plugga, det är inte långt kvar till jul nu, måste verkligen lägga i nu. Kram på er alla! 

De senaste 2 veckorna var en karusell av mest negativa men också positiva händelser. Det har hänt så mkt att det känns att jag har levt ett helt liv.

Jag sammanfattar först det negativa:

- min mormor har dött och det var det värsta jag varit med om, någonsin

- problem i privatlivet

- kylig relation med familjen, ja, mycket kylig. Förstått att det alltid kommer att vara så. Jag får förlita mig på bara mig själv, ingen annan.

- kommit efter med skolan, ganska rejält, för att jag var tvungen att ta tag i mina sorger. Känns skit för jag är så van att alltid vara på topp.

Nu ska jag skriva om det positiva mitt i allt detta:

- jag har överlevt de största schockerna, jag lever och jag går vidare

- jag vet nu hur det känns att förlora ngn och jag ska uppskatta mina nära och kära mer

- jag har helt otroligt underbara kompisar! oj vad de finns där för mig!

- min älskling var till ett stort stöd för mig, älskar dig min kära

- jag höll mig till min nyttiga mat och varken hetsåt eller svälte mig, jag upptäckte också att promenader är det bästa sättet att göra sig av med stressen och "gå av sig" sorgen på.

Så nu sitter jag här och ska strax börja med mitt skolarbete, känns som att jag inte pluggat på flera år. Men jag måste tillbaka till livet, till det normala, man måste ju studera för att sen tjäna pengar och ha ett bra liv. Lite i taget, en uppgift i taget så tar jag mig igenom kursen. Jag känner att jag är starkare med varje dag som går nu.