Nu har inte jag skrivit här på ganska länge, men har jättemkt saker att göra och sen känner jag inte heller att jag har så jättemkt att säga just nu, inga "superfilosofiska" tankar:))

Skolan går bra och snart åker jag bort en månad så blir inte ngt bloggande då heller. Hälsan och vikten går det också bra med, jag känner mig fatiskt som en helt ny människa. Ja, jag har gått upp från 52 till 54 kg (55 på en "fet" dag:)) efter att jag börjat äta varierat och leva som en normal människa. Visst tränar jag och försöker hela tiden att äta hälsosamt och lagom mkt för att komma tillbaka till 52 och så småningom till 50. Men det viktigaste är att jag trivs med mig själv nu, trivs så i helvete bra:) Jag har på något sätt återfunnit tillit till min kropp, förstått att min kropp vill mig väl och det är inte så svårt att ge den vad den behöver. Ja, den behöver en brownie ibland, speciellt en vecka innan mens, men EN brownie, inte en förpackning på 450 g. Och idag har det också hänt en speciell grej gällande mina matvanor och det mentala välbefinnandet - jag har ätit en lunch ute med min kompis, och den var lagad, jättegod, jag tog allt som ingick (sallad, dressing, bröd, smör, te, kaka - allt i små mängder såklart) och kände mig hur normal och lycklig som helst. Sen åt jag en nyttig middag hemma (inte så stor eftersom lunchen var ju det) och tränade kondition intensivt en halvtimma. Vilket himmelrike! Mat ska vara en vän och inget monster. Den ska också vara en njutning. Har upptäckt en ny delikatessaffär i min stad och dit ska jag ngn dag. Nu ska jag plugga lite och sen se Desperate Housewives. Kontentan av det hela - jag är verkligen glad för min skull. Och tackar min älskling och mina vänner. Det är såå komiskt, jag skrev ju liknande saker för flera flera månader sen - jag är frisk bla bla bla. Men helt frisk var jag inte. Men vad ska jag säga, det är en process och jag var väl på väg då. Nu känns det bara att jag är i mål, äntligen, men visst ätstörningar-tankar kommer alltid att spöka men jag har nu lärt mig att leva med att de tycker upp ibland, och jag kan hantera det. Som sagt, jag har kämpat hårt för att leva "normalt" och nu vill jag bara njuta av mitt nya normala liv och jag kämpar varje dag (vissa dagar mer och andra mkt mindre eller nästan inte alls) för att behålla resultatet.

 

Marie.

22 mars 2009 11:12

One word:
Inspirerande.
tack för detta inlägg och blir varm i kroppen av att läsa om hur balans infunnit sig.

Fortsätt behandla dig själv med kärlek. Jag tror på dig.

Kram Marie.

http://mmmmm.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hej alla bloggare och bloggläsare! nu e jag tillbaka efter ett långt uppehåll och tänkte blogga lite då o då nu på sommaren. jag känner verkligen att jag behöver skriva av mig och kanske få stöd o läsa om andras erfarenheter av PCOs. Min gamla blogg/...

   hej igen! har inte bloggat på väldigt länge nu. Det är JÄTTEMKT som har hänt och mitt liv är ganska så annorlunda nu. Mkt att göra i skolan, är förkyld nu, svårt att läsa då tyvärr. Jag försöker att umgås med min kära partner och mina kompisar så ...

Är i en annan stad nu och är lite upptagen, så bloggar inte. Men det går bra för mig, peppar peppar:) Och jag läser några bloggar regelbundet. Ha en bra augusti! kram ...

Idag har det varit en bra dag. Igår blev det lite väl mkt choklad och en sen pastarätt men idag mår jag jättebra och ska strax avsluta mitt sista skolarbete för terminen.   Slutsatser jag dragit generellt på sista tiden är många: - föräldrarna är som...

Har nog en panikattack just nu, en mini sådan. Föräldrarna tar kål på mig, känner mig så hjälplös. Funderar över sommaren, kanske kan bo hos min sysyter och sova över hos kompisar då och då. Kan inte skita i att åka hem helt för sommarjobbet är fixat...