Ja, nu är den här dagen slut. Har lyckats hålla mig borta från maten efter mini-attacken imorse. Alltså är nu magen lugn, ska äta normalt imon, ingen ångest, har haft en jättetrevlig kväll med min kompis. Ser framemot att springa imorgon och äta 3 normala, välbalanserade mål mat.

Skönt att vara totalt återhämtad och återigen ha kontroll. Tidigare kunde det ta dagar för mig, nu tar det bara några timmar. Idag var ångesten över kl 11, jag var ute och promenerade kl 13 och kl 16 var jag snygg och sminkad och träffade min kompis. Ja, jag är faktiskt stolt över mig själv. Men arbetet återstår, att vara ännu "friare", ännu lugnare, ännu mer stabil.

Sen har jag tänkt på en sak - vi med äs kanske tycker om på ngt sjukt sätt den här kampen?? Inte ångesten såklart men känslan av att övervinna ngt så ont? Visst, jag hatar att jag har råkat ut för ätstörningar men de har ju ändå stärkt mig så enormt. Jag kan ju liksom skriva nu på mitt "cv" - jag har haft bulimi men nu är det så mkt bättre och jag har gått ner 20 kg och springer varje dag:)) Vi kanske tycker om känslan av att komma upp ur en stor fälla. Man kanske måste hamna på botten ngn gång för att sen vilja sikta mot stjärnorna.