Nu har inte jag skrivit här på ganska länge, men har jättemkt saker att göra och sen känner jag inte heller att jag har så jättemkt att säga just nu, inga "superfilosofiska" tankar:))

Skolan går bra och snart åker jag bort en månad så blir inte ngt bloggande då heller. Hälsan och vikten går det också bra med, jag känner mig fatiskt som en helt ny människa. Ja, jag har gått upp från 52 till 54 kg (55 på en "fet" dag:)) efter att jag börjat äta varierat och leva som en normal människa. Visst tränar jag och försöker hela tiden att äta hälsosamt och lagom mkt för att komma tillbaka till 52 och så småningom till 50. Men det viktigaste är att jag trivs med mig själv nu, trivs så i helvete bra:) Jag har på något sätt återfunnit tillit till min kropp, förstått att min kropp vill mig väl och det är inte så svårt att ge den vad den behöver. Ja, den behöver en brownie ibland, speciellt en vecka innan mens, men EN brownie, inte en förpackning på 450 g. Och idag har det också hänt en speciell grej gällande mina matvanor och det mentala välbefinnandet - jag har ätit en lunch ute med min kompis, och den var lagad, jättegod, jag tog allt som ingick (sallad, dressing, bröd, smör, te, kaka - allt i små mängder såklart) och kände mig hur normal och lycklig som helst. Sen åt jag en nyttig middag hemma (inte så stor eftersom lunchen var ju det) och tränade kondition intensivt en halvtimma. Vilket himmelrike! Mat ska vara en vän och inget monster. Den ska också vara en njutning. Har upptäckt en ny delikatessaffär i min stad och dit ska jag ngn dag. Nu ska jag plugga lite och sen se Desperate Housewives. Kontentan av det hela - jag är verkligen glad för min skull. Och tackar min älskling och mina vänner. Det är såå komiskt, jag skrev ju liknande saker för flera flera månader sen - jag är frisk bla bla bla. Men helt frisk var jag inte. Men vad ska jag säga, det är en process och jag var väl på väg då. Nu känns det bara att jag är i mål, äntligen, men visst ätstörningar-tankar kommer alltid att spöka men jag har nu lärt mig att leva med att de tycker upp ibland, och jag kan hantera det. Som sagt, jag har kämpat hårt för att leva "normalt" och nu vill jag bara njuta av mitt nya normala liv och jag kämpar varje dag (vissa dagar mer och andra mkt mindre eller nästan inte alls) för att behålla resultatet.