Nu har lugnet äntligen spridit sig i kroppen. Jag var ute på en promenad (sprang en kort bit oxå) och nu sitter jag vid datorn och gör vettiga grejer som ändå måste göras. Ja visst blir det trist att inte äta ngt idag och imorgon men jag måste rycka upp kroppen nu så att den inte faller tillbaks i det tomma hålrummet av hetsätningar. Som sagt känns allting jättebra nu. Det är också ett tecken på att jag ändå blivit frisk - attackerna är lättare, med mkt mindre mat och återhämtnigstiden är väldigt kort. För några månader sen hade jag aldrig kunnat springa eller promenera efter bara en timma efter en hets-attack. Och idag har jag återgått till de vanliga sysslorna nästan på en gång ju. Och mängden mat var inte så stor och farlig för kroppen att man går uppsvälld en hel dag. Jag känner mig faktiskt ganska lätt i kroppen ändå.

Det som verkligen är trist är att mina föräldrara inte bryr sig alls om det här med mina matproblem. Jag har berättat, skrikit och förklarat men de är helt oförstående. Och allt för att jag är normalviktig. Men när jag vägde 20 kg mer än nu var det inte heller några reaktioner. Om jag skulle väga jättelite och vara anorektisk så skulle de bara kalla mig dum och försöka tvångsmata. Så oförstående är mina föräldrar. Nästa sommar skaffar jag ett sommarjobb och kommer att vara oberoende och vara mer på egen hand. Denna sommar är ett undantag eftersom jag ville följa med dem till mormor i en månad och då kunde jag inte skaffa mig ett sommarjobb.

Jag fattar ändå inte att de är så "döva" när det gäller mina matproblem!! Det känns ibland att jag skriker inombords och ingen hör mig. Men jag känner mig ändå, ironiskt nog, starkare än någonsin. Jag har blivit frisk från de värsta symptomerna av ätstörningar, alldeles på egen hand. Och nu är det bara att fortsätta. Vissa saker går inte att förändra. Mina närmsta männsikor vill inte veta ngt om ett problem som har förstört 3 år av mitt liv och fortfarande spökar och får mig att bli till en ångest-freak i ca 1 timme ungefär en gång i månaden.

Fan fan fan fan... Vaknade imorse och kände med en gång att det kommer att bli en svår dag. Bestämde mig för att svälta idag och äta normalt imon. Men - åt en macka i hopp om att äta normalt redan idag. Och då sattes en attack igång. Efter mackan blev det en till macka, lite choklad, lite pasta med pesto, lite youghurt med musli och så allt detta avslutades med lite glass. Portionerna var jättesmå men vilken jädra kombination!!!

Nu är ångesten total, ska inte äta ngt mer idag och ingenting imon, det brukar funka på mig ändå. Efter en dags svält (imon alltså eftersom idag räknas inte som svält trots att det är väldigt dålig fördelning av kalorier under dagen d v s hela intaget innan kl 11 på morgonen) brukar jag ändå känna mig hungrig på ett bra sätt och bli mätt på ganska små portioner. Sen ökar jag portionernas storlek lite eftersom jag ändå sportar en hel del. Jag måste ALLTID, i hela mitt liv, i all evighet hålla koll på mitt matintag, alltid vara rädd för sådana här attacker, och nu ska jag iväg och springa för jag tänker ALDRIG ALDRIG ge upp. Jag kommer att bli en sportig, smal och snygg tjej. Och jag kommer att bli av med den här äs-skilten, jag har redan kommit en så bra bit på vägen.