Nu har lugnet äntligen spridit sig i kroppen. Jag var ute på en promenad (sprang en kort bit oxå) och nu sitter jag vid datorn och gör vettiga grejer som ändå måste göras. Ja visst blir det trist att inte äta ngt idag och imorgon men jag måste rycka upp kroppen nu så att den inte faller tillbaks i det tomma hålrummet av hetsätningar. Som sagt känns allting jättebra nu. Det är också ett tecken på att jag ändå blivit frisk - attackerna är lättare, med mkt mindre mat och återhämtnigstiden är väldigt kort. För några månader sen hade jag aldrig kunnat springa eller promenera efter bara en timma efter en hets-attack. Och idag har jag återgått till de vanliga sysslorna nästan på en gång ju. Och mängden mat var inte så stor och farlig för kroppen att man går uppsvälld en hel dag. Jag känner mig faktiskt ganska lätt i kroppen ändå.

Det som verkligen är trist är att mina föräldrara inte bryr sig alls om det här med mina matproblem. Jag har berättat, skrikit och förklarat men de är helt oförstående. Och allt för att jag är normalviktig. Men när jag vägde 20 kg mer än nu var det inte heller några reaktioner. Om jag skulle väga jättelite och vara anorektisk så skulle de bara kalla mig dum och försöka tvångsmata. Så oförstående är mina föräldrar. Nästa sommar skaffar jag ett sommarjobb och kommer att vara oberoende och vara mer på egen hand. Denna sommar är ett undantag eftersom jag ville följa med dem till mormor i en månad och då kunde jag inte skaffa mig ett sommarjobb.

Jag fattar ändå inte att de är så "döva" när det gäller mina matproblem!! Det känns ibland att jag skriker inombords och ingen hör mig. Men jag känner mig ändå, ironiskt nog, starkare än någonsin. Jag har blivit frisk från de värsta symptomerna av ätstörningar, alldeles på egen hand. Och nu är det bara att fortsätta. Vissa saker går inte att förändra. Mina närmsta männsikor vill inte veta ngt om ett problem som har förstört 3 år av mitt liv och fortfarande spökar och får mig att bli till en ångest-freak i ca 1 timme ungefär en gång i månaden.

 

Mikan

24 juni 2008 13:19

Det gör ont i mig att läsa hur oförstående de är, dina anhöriga. Jag får den känslan att de är rädda, och därmed inte "vågar" inse eller ta till sig av det du säger. Det är fruktansvärt. En sådan kamp ska man inte behöva genomgå själv. Om än det bara är DU som göra grovjobbet. Att bli en "fri" människa. Jag var själv svårt sjuk i anorexia i 7 års tid. Den sjukdomen höll på att bli min död. Jag har aldrig kräkts men förstår din ångest bättre än någon, förstår ditt kontrollbehov m.m Jag är idag helt frisk sen 6 år tillbaka. Ge inte upp. Ge aldrig upp. Ett liv i svält och hetsätande är inget värdigt liv.
En god vän till mig, Helén Glant har skrivit en självhjälpsbok; Sluta hetsäta. Hon har även skrivit en bok som heter Sluta svälta. Jag har ett kapitel i den senare. Om du inte läst hennes böcker så gör det. Hon är suverän. Lycka till! Kram

http://www.mikas.bloggagratis.se

 

Tant Malin

24 juni 2008 17:08

Oj Wanessa, jag har missat din blogg i två dagar - men vilka dagar!!! Usch vad du har haft det jobbigt!
Du är så klok så det finns inte mycket jag kan säga utom att det är en process att bli frisk. Man tar två (eller i ditt fall fem) steg fram, sen ett tillbaks. Sen några fram och ett tillbaks igen. Unna dig själv att låta det ta lite tid.

Jag tror det tär på dig att vara så nära dina föräldrar. Man kan verkligen gå varandra så på nerverna! Dina föräldrar verkar vara minst sagt okänsliga. Är de rädda? Rädda för att inse att de kanske gjort något mot dig som fått dig att må dåligt? Min mamma hade kunnat reagera exakt så - liksom inte pallat att se sanningen för den kunde vara jobbig för henne och innebära kritik mot henne.

Sköt om dig, tyck lite synd om dig själv som måste bo sådär med dina föräldrar! Och köp gärna den där boken av H. Glant, jag har oxå läs den, den är bra!
Kram!

http://tretusenggr.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

hej alla bloggare och bloggläsare! nu e jag tillbaka efter ett långt uppehåll och tänkte blogga lite då o då nu på sommaren. jag känner verkligen att jag behöver skriva av mig och kanske få stöd o läsa om andras erfarenheter av PCOs. Min gamla blogg/...

   hej igen! har inte bloggat på väldigt länge nu. Det är JÄTTEMKT som har hänt och mitt liv är ganska så annorlunda nu. Mkt att göra i skolan, är förkyld nu, svårt att läsa då tyvärr. Jag försöker att umgås med min kära partner och mina kompisar så ...

Är i en annan stad nu och är lite upptagen, så bloggar inte. Men det går bra för mig, peppar peppar:) Och jag läser några bloggar regelbundet. Ha en bra augusti! kram ...

Idag har det varit en bra dag. Igår blev det lite väl mkt choklad och en sen pastarätt men idag mår jag jättebra och ska strax avsluta mitt sista skolarbete för terminen.   Slutsatser jag dragit generellt på sista tiden är många: - föräldrarna är som...

Har nog en panikattack just nu, en mini sådan. Föräldrarna tar kål på mig, känner mig så hjälplös. Funderar över sommaren, kanske kan bo hos min sysyter och sova över hos kompisar då och då. Kan inte skita i att åka hem helt för sommarjobbet är fixat...