Ja, mina föräldrar och vår relation är en guldgruva för psykologer. Tänk hur många psykologböcker man kan skriva och sälja som handlar om alla de knäppa sakerna som sägs och görs i min familj.

För er som inte vet eller inte listat ut det så är jag inte svensk och har flyttat till Sverige när jag var 13 år. Jag har "försvenskats" ganska mkt kan man säga och har många många svenska vänner och ett rikt socialt liv. Mina föräldrar har ingen som helst förståelse för vem jag är och vad jag gör. Igår morse åkte de på semestern och när de ringde på kvällen och fått höra att jag är hos en kompis och ska sova över där trodde de genast att jag var hos ngn kille och en sexorgie var på uppgång:)) En massa skrik som resulterade i ett stört matbeteende från min sida.

Idag var det ännu värre. Jag tänkte att jag kanske kunde åka hem till mig (till en annan stad då) en vecka nu medan de är borta. Byta miljö, träffa vänner, träna på gym där mitt kort fortfarande gäller. Min kompis erbjöd t o m att dela på tågbiljetten (tack, du är underbar!!). När mamma hörde detta var det återigen en massa skrik "HORA HORA HORA" som om det var ngn jävla porr EM. Snacka om att vara paranoid. Hon tror att det enda jag tänker på är att åka runt i Sverige och ligga med en massa killar. Och tro mig, mina kära läsare, jag är inte ngn sån person. Allt detta är bara en kulturkrock mellan mig och min familj. Mitt hjärta är krossat nu för den jag älskat har sårat mig och inte vill ha mig. Det enda jag vill nu är att vara frisk från mina äs, må bra och träffa mina vänner - människor som älskar mig, förstår mig och som jag har kul med.

Jag behöver kanske inte ens tillägga att allt detta resulterade i en massa mat idag och några cigg på balkongen. Nu har jag nästan städat undan alla burkar och tallrikar och godispåsar och ser framemot promenader imon och min emotionella återhämtning. Jag har t o m sorterat all mat i kylskåpet - hyllor jag kan äta från och hyllor med föräldrarnas mat (feta korvar, majonnäs, smör osv).

Hur som helst är jag positiv och tänker inte låta mig bli knäckt. Vissa saker går inte att förändra.  

Nu är jag sjuk och äter antibiotika (dag 2 idag av 10 dagar). Medicinen och sjukdomen gör det extra svårt att hålla sig borta från hetsätningar.

Negativa faktorer just nu är:

- svag i kroppen av antibiotika, nedsatt immunförsvar, inte mkt motivation för att kunna "sköta sig bra"

- är begränsad: inga mjölkprodukter alls får jag äta, inget solljus, ingen alkohol

- har inte mkt ork för att utöva ngn sport

- hjärtesorgen är fortfarande enorm

- föräldrarana är bortresta och det kan ju öka risken för en hetsätningsmaraton

Positiva faktorer just nu är:

- tröttheten av antibiotika kan man ju utnyttja på det sättet att man "inte orkar hetsäta":)) :))

- är skönt att vara ensam en vecka nu och göra vad man vill (inga frågor som "Varför äter du så lite?" eller klassikern "Ska inte du ta en kaka bara? Du dör ju inte av en kaka!":)))

- jag har ätit så mkt choklad igår att suget är helt borta nu

- jag kan umgås med mina kompisar hur länge och när jag vill, och prata i telefon i timmar:))

- jag kan röka hur mkt jag vill och när jag vill:)) Det blir inte mkt med ändå:))

- eftersom jag äter antibiotika så tycker jag mer synd om mig själv än vanligt och inte vill plåga kroppen med svält eller hets

- ska verkligen försöka att hålla mig sysselsatt med grejer nu så jag slipper gå runt och vara rädd för att falla tillbaka i mina äs

Dagens bild: är lite less på att studera kroppar, rumpor och lår nu:)) Så jag lägger upp en ansiktsbild på en rysk modell, Nataliya Vodyanova. Mitt mål just nu är att se mer naturlig ut, jag tycker att hon verkligen lyckas med det.

Idag har det varit en kass dag när det gäller mitt kärleksliv, kass är inte ordet. Om jag ska försöka beskriva känslan - som om ngn har tagit ut mitt hjärta, bankat det i väggen i en timme, stack en massa hål i det, sköljt det med lite kylarvätska och sen stoppat tillbaks mitt hjärta i bröstet på mig och sagt: "Det är ingen fara, gumman, du kommer att komma över honom, tiden läker alla sår".

Som ni förstår så var inte maten i fokus idag:)) Jag styrketränade idag, det regnade så det blev ingen löpning. Åt helt ok, inte för lite men inte för mkt heller. Träffade min kompis och ringde två, det var skönt att veta att man ändå har människor som bryr sig om en.

Tycker om min nya kropp mer och mer med varje dag men mest nöjd är jag ändå med insidan. Att jag inte längre är besatt av mat. Uppbrottet från killen var det enda rätta att göra så jag är ändå lättad, jag har inga planer på att länsa föräldrarnas kylskåp:))

Det där med att älska sig själv - man måste verkligen göra det. Man måste fatta att det är bara man själv som kan bestämma, vår kropp ska kännas värdefull och vacker, inte som en börda. Ibland brukar jag dansa framför spegeln bara för att påminna mig själv att jag är ung och vacker.

En till sak - jag har gått ner från 70 kg till 50 kg (under en ganska lång tid, men ändå) och har såklart fått bristningar här och var. Huden tror jag är oxå slappare än på ngn som har en stabil vikt. Några tips på krämer, oljor, anti-cellulit-medel osv? Just nu använder jag min systers havandeskapsolja av märket Weleda.

Ja, nu är den här dagen slut. Har lyckats hålla mig borta från maten efter mini-attacken imorse. Alltså är nu magen lugn, ska äta normalt imon, ingen ångest, har haft en jättetrevlig kväll med min kompis. Ser framemot att springa imorgon och äta 3 normala, välbalanserade mål mat.

Skönt att vara totalt återhämtad och återigen ha kontroll. Tidigare kunde det ta dagar för mig, nu tar det bara några timmar. Idag var ångesten över kl 11, jag var ute och promenerade kl 13 och kl 16 var jag snygg och sminkad och träffade min kompis. Ja, jag är faktiskt stolt över mig själv. Men arbetet återstår, att vara ännu "friare", ännu lugnare, ännu mer stabil.

Sen har jag tänkt på en sak - vi med äs kanske tycker om på ngt sjukt sätt den här kampen?? Inte ångesten såklart men känslan av att övervinna ngt så ont? Visst, jag hatar att jag har råkat ut för ätstörningar men de har ju ändå stärkt mig så enormt. Jag kan ju liksom skriva nu på mitt "cv" - jag har haft bulimi men nu är det så mkt bättre och jag har gått ner 20 kg och springer varje dag:)) Vi kanske tycker om känslan av att komma upp ur en stor fälla. Man kanske måste hamna på botten ngn gång för att sen vilja sikta mot stjärnorna.

Nu har lugnet äntligen spridit sig i kroppen. Jag var ute på en promenad (sprang en kort bit oxå) och nu sitter jag vid datorn och gör vettiga grejer som ändå måste göras. Ja visst blir det trist att inte äta ngt idag och imorgon men jag måste rycka upp kroppen nu så att den inte faller tillbaks i det tomma hålrummet av hetsätningar. Som sagt känns allting jättebra nu. Det är också ett tecken på att jag ändå blivit frisk - attackerna är lättare, med mkt mindre mat och återhämtnigstiden är väldigt kort. För några månader sen hade jag aldrig kunnat springa eller promenera efter bara en timma efter en hets-attack. Och idag har jag återgått till de vanliga sysslorna nästan på en gång ju. Och mängden mat var inte så stor och farlig för kroppen att man går uppsvälld en hel dag. Jag känner mig faktiskt ganska lätt i kroppen ändå.

Det som verkligen är trist är att mina föräldrara inte bryr sig alls om det här med mina matproblem. Jag har berättat, skrikit och förklarat men de är helt oförstående. Och allt för att jag är normalviktig. Men när jag vägde 20 kg mer än nu var det inte heller några reaktioner. Om jag skulle väga jättelite och vara anorektisk så skulle de bara kalla mig dum och försöka tvångsmata. Så oförstående är mina föräldrar. Nästa sommar skaffar jag ett sommarjobb och kommer att vara oberoende och vara mer på egen hand. Denna sommar är ett undantag eftersom jag ville följa med dem till mormor i en månad och då kunde jag inte skaffa mig ett sommarjobb.

Jag fattar ändå inte att de är så "döva" när det gäller mina matproblem!! Det känns ibland att jag skriker inombords och ingen hör mig. Men jag känner mig ändå, ironiskt nog, starkare än någonsin. Jag har blivit frisk från de värsta symptomerna av ätstörningar, alldeles på egen hand. Och nu är det bara att fortsätta. Vissa saker går inte att förändra. Mina närmsta männsikor vill inte veta ngt om ett problem som har förstört 3 år av mitt liv och fortfarande spökar och får mig att bli till en ångest-freak i ca 1 timme ungefär en gång i månaden.

Fan fan fan fan... Vaknade imorse och kände med en gång att det kommer att bli en svår dag. Bestämde mig för att svälta idag och äta normalt imon. Men - åt en macka i hopp om att äta normalt redan idag. Och då sattes en attack igång. Efter mackan blev det en till macka, lite choklad, lite pasta med pesto, lite youghurt med musli och så allt detta avslutades med lite glass. Portionerna var jättesmå men vilken jädra kombination!!!

Nu är ångesten total, ska inte äta ngt mer idag och ingenting imon, det brukar funka på mig ändå. Efter en dags svält (imon alltså eftersom idag räknas inte som svält trots att det är väldigt dålig fördelning av kalorier under dagen d v s hela intaget innan kl 11 på morgonen) brukar jag ändå känna mig hungrig på ett bra sätt och bli mätt på ganska små portioner. Sen ökar jag portionernas storlek lite eftersom jag ändå sportar en hel del. Jag måste ALLTID, i hela mitt liv, i all evighet hålla koll på mitt matintag, alltid vara rädd för sådana här attacker, och nu ska jag iväg och springa för jag tänker ALDRIG ALDRIG ge upp. Jag kommer att bli en sportig, smal och snygg tjej. Och jag kommer att bli av med den här äs-skilten, jag har redan kommit en så bra bit på vägen.

Jag har aldrig sett den här bilden på Becks nånstans i pressen. Trots att Victoria ser lite stel och för fixad ut (första gången eller:)) så ser det ändå så mysigt ut! alla äktenskap har sina problem men det är ändå värt att kämpa häcken av sig för att få ett att fungera.