Jag tänkte på en sak, jag är väldigt tacksam att mina ätstörningar inte har gått längre än vad de gjorde. Jag är glad att jag aldrig har spytt. Och jag är glad att mina vänner och mitt privatliv ändå betyder så mkt mer för mig än hela den här mathysterin.

Just nu är jag tillbaka på mina 53-52 kg och livet leker:)) Känner mig i balans, är disciplinerad när det gäller skolan osv. Ja, det är väl så jag är - bra matvanor betyder mkt för mig. Och motion också såklart. Det här med onyttigheter - jag har övervunnit det här med "tar en bit så äter jag hela asken", men jag får ändå ångest över det där lilla. Så än så länge väljer jag att vara utan det där onyttiga. Kanske om jag väger mina dröm-50 kg så kan jag ta en kaka här och var. Jag tror att ångesten hänger ihop med att jag är så nära min drömvikt. Hur det än är så är jag otroligt glad att jag är så nyttig, jag kan fektiskt leva utan de där "farliga" matvarorna. Jag känner mig som en helt ny person faktiskt, lite som en kändis för mig själv faktiskt:)) sådär nyttig och glamourös:)) och på tal om glamour - nu när jag väger 52 kg, oj vad jag handlar fina saker! och då är det verkligen kvalite, jag har skänkt mkt gamla kläder, skor osv till barn i Afrika nu och har bara de bästa, finaste, mest funktionella kläder, smycken, skor och väskor hemma. Jag har definitivt blivit bättre, mkt bättre på att älska mig själv. Och det har i sin tur lett till att jag känner mig mer älskad av andra också.

Man kan ju undra efter man har läst allt jag skrivit om jag verkligen är frisk från mina ätstrningar. Svaret är nog både ja och nej. Jag har blivit frisk från det värsta och hittat min alldeles egna metod att inte älta mat och leva ett bra liv. Min metod är som sagt att äta nyttigt men absolut inte för mkt eller för lite. Just nu vill jag leva såhär hela livet. Jag tror inte på att en människa som haft ngn form av ätstörningar kan bara bli helt frisk och äta lite av allt. Ngn del av ens "knäppa jag" kommer man nog att ha med sig livet ut. Fast visst tror jag på att man kan komma väldigt långt med vilja och ens inre mentala kraft. Jag säger bara att alla som blivit friska, tror jag iaf, har ngn slags "weird beteende" som de fortsätter med. Ett beteende som har med mat att göra alltså. God natt nu och imorgon är det en ny dag och allt kommer att vara underbart som vanligt! Det blir vad man gör det till!

Jo, idag, "dagen efter den stora katastrofen" var det en massa tankar som flöt i mitt huvud. Jag visste att jag måste återgå till mina supernyttiga matvanor, återfå kontrollen, och det gjorde jag. Just det gav mig lugn och harmoni, det kändes skönt. Men visst, magen har ju svullnat upp sen igår och även om det låter jätte weird så försökte jag på ngt sätt "undvika min kropp". Jag tittade mig inte i helkroppsspegel, jag klädde mig mkt neutralt, när jag skulle på stan så tog jag den lite längre kappan och inte den korta skinnjackan. Kappan är inte lång men den täcker lite mer än halva rumpan iaf. Jag fick en slags shoppingmani, men som tur är så stannade jag upp och jag har fortfarande pengar kvar att leva på den här månaden ut:))

När jag skulle duscha idag så tog jag inte den där fina lyxiga Yves Saint Lauren dusch creme för "jag tyckte inte jag var värd det". Helt sjukt! Efter EN kväll med kakor så tycker jag så! Estee Lauder ansiktsvård kunde jag iaf smeta på, för jag antar att ansiktet är nog "ett mindre laddat område". Skorna jag köpte var jättefina, men pga igår skulle jag absolut inte kunna köpa kläder eller (oh God forbid!) underkläder. Även om jag inte hade några kläder kvar:))

Igår fick jag ett återfall. Jag skötte mig så perfekt nu i snart 3 månader, inga "farliga" livsmedel. Men så igår tänkte jag att jag borde göra ett slags frivilligt "test", äta lite kakor och se vad som händer. Det gör jag inte om kan jag säga! Själva "matattacken" var väl inte så farlig, kalorimässigt. Men hjärnan spårade ur fullständigt! Jag fick en sådan panikångest att jag har minnesluckor idag, kommer inte ihåg tankegången ens. Jag blev alldeles konstig, skräckslagen, fick hjärtklappning, var rädd att somna, tog 2 st smärtstillande. Imorse vaknade jag upp jättesvag och mina läppar var helt enorma och svullna! Allergisk reaktion? Jag vet inte.

Var inte i skolan såklart, för kände mig "för tjock" då. Berättade för mamma om min hemska upplevelse och sa att den enda utvägen för mig är att äta sådär jättenyttigt och regelbundet och ALDRIG ge mig in på:

-choklad och alla andra efterrätter

-bröd

-potatis, ris, pasta, cous cous, bulgur

Idag var det en bra dag och jag är glad att jag lärt mig av kvällen igår och ändå inte trillat tillbaka i helvetet. Idag har jag ätit nyttigt och bra, 3 ggr + mellanmål, trots att det var jättefrestande att svälta. Jag har t o m shoppat julklappar till min älskling och min bästa väninna, och skor till mig själv. Skolarbetet har jag också gjort en del av idag. Ja, upp på hästen igen. Imorgon försvinner vätskan jag har dragit på mig och jag är tillbaks på mina 52 kg igen. Målet är ju då 50 kg till jul. Så nära! Sen behåller jag den här härliga vikten och inte ett kilo ska ner. Inte upp heller:))

Det här med att våga ta det lugnt, vara rastlös - det är för inte så länge sen jag har lärt mig att det går bra att slappa ibland. Går det inte att plugga så går det inte. Bäst att göra det när man är igång på riktigt och är effektiv. Förr i tiden skämdes jag för att vara rastlös, vara orkeslös och ägna mig åt "oviktiga saker" som TV och internet-surfande-om-ingenting. På den tiden var den vanliga tanken: "Nu är jag sådär äckligt lat, det är lika bra att vara ordentligt äcklig och ha en matorgie". Men, men, jag kan bara säga: viva människans förmåga att förändra sitt liv!

Nu när jag trivs med min vikt och mitt förhållande till mat är helt ok, har jag funderat på vad det var för känslor som jag var tvungen att döva med diverse skräpmat. T ex idag fick jag ett mail av min lärare och vissa aspekter i min uppsats är helt åt helvete. Mkt jobb som väntar, många samtal med klaskompisar och några utredande samtal med läraren kommer att vara min vardag några veckor framöver nu. Och igår när man skulle dela in sig i par och skriva en uppsats ihop blev det så att förmodligen kommer jag att skriva själv, för alla var redan upptagna. Båda de här situationerna är negativa, och får en att tänka "jag orkar inte med det här". Vad skönt det skulle vara då att springa ner till affären och köpa följande:

- ett paket OREON-cookies (God bless America:))

- en choklad-donut (heja USA igen:))

- 2 st Pigall (en otrolig god nougat-choklad-kaka)

- ett paket havrekakor (som avnjuts helst med varm mjölk).

Ja, det var då det. Min typiska "hetsätnings-inköpslista". Skulle jag må bättre av all mat? Nej. Skulle min uppsats bli bättre? Nej. Skulle en uppsats-partner dyka upp vid min dörr med världens intressantaste förslag på vårt gemensamma arbete? Nej.

Det som skulle hända - en massa fet mat i magen, ännu mer förakt och en hemsk svältdag dagen efter.

Istället för att äta en massa mat försöker jag nu jobba med mig själv istället. Jag vågar bli ledsen, verkligen ledsen och säga/ibland vråla till min pojkvän: "Vad faaaan!!! kommer jag någonsin bli klar med det där arbetet?" eller då: "Jävla subbor! de ska jobba ihop och jag ska sitta själv och skriva en massa flumm på min laptop, ensam!" Ursäkta orden, men att uttrycka sina känslor ÄR faktiskt nyckeln till att sluta döva dem.

Nu är det inte alls ofta jag skriver här men jag läser andras bloggar ganska ofta. Jag kan inte sluta förvånas över hur olika människor kan vara när det kommer till det här "att bli frisk från ätstörningar"! Allting är så himla individuellt. Det som funkar för mig kanske inte alls kan funka för andra. Jag till exempel har valt att helt avstå från mina hetsätnings-triggers. Jag äter mkt varierat men de där sakerna som är "farliga" kan jag inte äta alls, minnena är för hemska, jag har bytt livsstil och tankesätt helt och hållet. En annan sak - jag kan absolut inte motionera som en galning utan väljer måttliga och njutningsfulla motionsformer. Detta för att om jag tränar för mkt så påminner detta mig om mitt "kompensationsbeteende" när jag var sjuk i ÄS. Det var det, lite tankar kring allt detta, nu ska jag gå och plugga, det är inte långt kvar till jul nu, måste verkligen lägga i nu. Kram på er alla! 

De senaste 2 veckorna var en karusell av mest negativa men också positiva händelser. Det har hänt så mkt att det känns att jag har levt ett helt liv.

Jag sammanfattar först det negativa:

- min mormor har dött och det var det värsta jag varit med om, någonsin

- problem i privatlivet

- kylig relation med familjen, ja, mycket kylig. Förstått att det alltid kommer att vara så. Jag får förlita mig på bara mig själv, ingen annan.

- kommit efter med skolan, ganska rejält, för att jag var tvungen att ta tag i mina sorger. Känns skit för jag är så van att alltid vara på topp.

Nu ska jag skriva om det positiva mitt i allt detta:

- jag har överlevt de största schockerna, jag lever och jag går vidare

- jag vet nu hur det känns att förlora ngn och jag ska uppskatta mina nära och kära mer

- jag har helt otroligt underbara kompisar! oj vad de finns där för mig!

- min älskling var till ett stort stöd för mig, älskar dig min kära

- jag höll mig till min nyttiga mat och varken hetsåt eller svälte mig, jag upptäckte också att promenader är det bästa sättet att göra sig av med stressen och "gå av sig" sorgen på.

Så nu sitter jag här och ska strax börja med mitt skolarbete, känns som att jag inte pluggat på flera år. Men jag måste tillbaka till livet, till det normala, man måste ju studera för att sen tjäna pengar och ha ett bra liv. Lite i taget, en uppgift i taget så tar jag mig igenom kursen. Jag känner att jag är starkare med varje dag som går nu.