Trots att jag kommit helt otroligt långt med att bli frisk från ätstörningar, panikångest, dålig självkänsla så kommer det dagar då saker och ting känns jobbiga. Jag har ätit och tränat bra nu, men det går så himla sakta att gå ner i vikt!!! fortfarande mellan 56 och 57 kg, men mkt närmare 56 dock. och nu har jag mens OCH har haft min "unnardag" (fredag) och den måste jag ha annars blir det svårt att "vara duktig" i längden. det där med mens - kroppen svullnar då och vågen visar det såklart, har svårt att acceptera det, trots att jag vet att allt e ok. En mkt god nyhet är att jag inte alls tyckte att det var "helt gudomligt" med en unnardag idag. ja, det var trevigt att äta lite kakor men jag var inte helt i extas som förr i tiden o jag ville inte ha en bit till.

En annan sak jag tänkte på - Monica Geller i "Vänner". Hon var ju jättetjock och sen blev värsta heting OCH en mästerkock. Jag kan verkligen relatera till det. När man har en ätstörning och speciellt när man hetsäter så har man på ngt sätt inte respekt för maten. Man känner knappt smaken, man äter ur burkar, man slänger rester som egentligen kan sparas men man är så rädd för att äta upp allt (jag kommer ihåg hur jag desperat slängde köttbullar-rödbetssallad-mackor ut genom fönstret ner i snön). Nu när jag äter normalt har jag upptäckt hur gott det kan vara att laga god och nyttig mat. Jag skulle lugnt kunna jobba med mat, lätt. Jag lagar nu varierad och utsökt mat till mig själv, bjuder gärna min pojkvän på olika godsaker, pratar ibland om olika recept med mina vänner, besöker delikatessaffärer. När jag äter bryr jag mig om att lägga upp maten fint, hacka allt som man ska osv. Missförstå mig inte, jag har inte blivit en pedant-freak, allt med måtta:)

Här är det en bild på Christina Ricci, såg en bit av en tårdrypande film med henne - "Pumpkin", grät jättemkt på slutet.

Så skönt att vara igång med träningen, var på gymmet igår och så en rask promenad idag. Hälsan betyder mkt för mig, så har det faktiskt varit sen jag var 15 ungefär. Inget fel med det, tur bara att jag är normal med maten nu. Så skönt att variera sig så mkt nu, jag äter olika saker varje dag! Så mkt god mat jag gick miste om när jag var djupt inne i min ätstörning. Livet då var:

- mkt färdig mat (frysta rätter, färdiga FELIX måltider, piroger, trekantsmackor från macken nära mig, mackor med konstiga pålägg, pasta med pesto)

- hetsätningsattacker då och då med mkt sötsaker (choklad i mängder, kakor, glass). Eftersom de här incidenterna åt upp mkt av mina pengar var jag tvungen att äta äcklig och tråkig mat resten av månaden sen

- mkt äta ute för att bli lite glad mitt i mitt eländiga liv

- alltid tomma kylskåp, frys och skafferi (rädsla för att äta upp allt), inga kryddor, inga såser, ja inga möjligheter till att äta en bra kost hemma

- massor av självförakt och cigaretter

Livet nu är helt annorlunda:

- mkt laga mat hemma, dels för att spara pengar och dels för att laga precis vad jag vill och utan laktos (folk ute snålar ofta på dyra saker som kyckling och grönsaker t ex)

- fullt kylskåp och skafferi (inte mkt i frysen för älskar färskt, lite bär och kyckling bara) så jag kan äta varierat, nyttigt och gott

- ALLTID frukt och grönsaker hemma som jag äter av VARJE DAG, plus alltid choklad eller annat gott ifall jag blir sugen på en liten bit eller till min "unnardag" en gång i veckan (OBS! "unnardag" är inte en matorgie:))

- äta ute mest för att ha trevligt med mina vänner, inte för att analysera sönder maten

- mkt bättre självkänsla, tar hand om mig själv, undviker människor som får mig att må dåligt.

Ja, det var en "liten" jämförelse, kan hålla på så länge, skönt att skriva av sig. Vet också att det är jättemånga där ute som har/har haft/kommer tyvärr att få problem med maten.

När jag ser på pappret hur mkt jag gick genom för att uppnå ett visst ideal tycker jag att det är hemskt att jag har utsatt min kropp och mitt psyke för allt detta. Fast jag vet ju också att det var inte pga att jag ville vara smal, det var för att JAG VILLE BLI ÄLSKAD. Allting börjar där.

Trots att jag inte gått ner så mkt än så mår jag mkt bättre eftersom jag äter jättenyttigt men inte besatt och motionerar så att jag njuter.

Imorgon kommer jag nog att ta på mig ngt fint till skolan, sånt är alltid roligt. Ha en trevlig kväll! kram

I det här inlägget tänkte jag berätta om att jag har upptäckt att med åldern blev jag mkt mer kräsen, på ett bra sätt. Jag har verkligen börjat älska mig själv mer, halleluja:) När jag kände på hur det är att väga 52 kg duger inte ngt annat för mig nu. Idag vägde jag 56 kg och det känns bra att vara hälsosam nu. Enligt mitt gamla tankemönster skulle jag gå ner de här 4 kilona på typ 2 veckor med intensiva metoder, men nu är jag smartare och kommer att ge min kropp mer tid för att inte gå upp allt igen. Jaja, det var viktuppdatering det:) Nu till det viktiga - att vara kräsen:

Trots att det inte är ngn katastrof med vikten så vill jag inte använda en massa tajta saker, eller klackar. Det bara inte går. Jag vet att jag ska ner i vikt och under den tiden vill jag bara gå i diskreta (OBS! fortfarande fina, inte sunkiga!!) kläder, bekväma skor, helst lite sportigt så jag kan gå snabbt när som helst. Mina minsta jeans som jag skrev tidigare kan jag inte använda just nu men de som är lite stretch o inte är jättetajta går jättebra att använda, egentligen ja, MEN - jag kan bara inte visa mig i ngt som omsluter rumpan och låren tajt på ngt minsta lilla sätt! Märk väl, det är absolut inte ngt slags självhat eller skam eller depression, nej nej, det är bara att mina krav på mig själv har höjts men samtidigt har jag så mkt bättre självförtroende nu jämfört än förr, så det känns bara "jag vill ha allt eller inget" eller "i won't settle for less than the best". Så jag ger mig bara lite tid för att sen glänsa i jeans i storlek 26:)

Sen tror jag också att tidigare skulle jag dra på mig för små kläder för att på ngt sätt straffa mig själv, "sporra mig själv" genom att inse hur ful jag var och hur kläderna satt åt osv. Nu behandlar jag mig själv mkt bättre, jag anpassar ÄNTLIGEN mina kläder EFTER MIN KROPP och inte min kropp EFTER MINA KLÄDER. Så enkelt är det, och ändå hade jag sådana problem med det här "fenomenet", det är ju bara: (OBS! nu menar jag "friska tillstånd", när man inte utövar några beteenden som har med ätstörningar att göra):

smal - man tar på sig sina minsta kläder, man är nöjd och inne i en "bra period"

gått upp lite, alla kan ha sådana perioder - lite lösare kläder tills man går ner igen ELLER

gått upp - köp större kläder

Nu i slutet måste jag tillägga att jag har blivit så bra på att laga mat nu när jag beter mig normalt med maten! jag älskar ju att laga mat! och jag är så bra på det, det har blivit en stor njutning och ett bra intresse.

Allting känns väldigt "sådär" just nu. Jag har inte fallit tillbaka beteendemässigt (jag överäter kanske lite i stressiga situationer men inga stora mängder och ingen fortsättning dagen efter heller), men känslan är densamma som förr när det gäller ångest i vissa situationer. Jag har inte gått ner någonting på sistone, väger fortfarande 57 kg och det är närmare 58 (hemska siffran) än 56 faktiskt. Fick en riktig panikångest attack igår, men slutade inte med en jättemassa mat iaf (en macka extra, lite kex och glass bara). Det som triggade igång det hela lite är, jag vet ju exakt vad det var, problemet är ju aldrig maten i sig utan:

- var stressad med att lämna in ett arbete som inte blev sådär jättebra, plus det var ganska tråkigt att skriva det

- det är ganska kallt ute för att vara slutet av maj, skittråkigt

- har gått upp jämfört med mina älskade 52 kg och det blir svårt med garderoben. Känner att jag bor i klänningar och kjolar och det är SÅÅ tråkigt att gå upp på morgonen och sätta på sig kläder, svårt att variera sig när man känner sig såhär begränsad. SAKNAR MINA STUPRÖRSJEANS!!!! det är inte talan om att köpa större storlek eftersom jag har inga pengar till det, vet att jag ska ner ändå och att köpa "de ultimata tält-tunikor-och-klänningar" som faktiskt går att använda när man är smal också har jag inte pengar till. Så hela grejen med kläder känns skit, och det är väldigt smärtsamt

- det är dessutom ganska mkt i skolan just nu och jag är ganska rädd, så jag behöver en tydlig handlingsplan just nu:) Och den är:

* att vara allmänt positiv och tro på mig själv

* att ta hand om mig på bästa möjliga sätt

* att äta exemplariskt (3 måltider per dag, nyttiga), inte småäta eller äta socker under de kommande 2 veckorna (bara 2 veckor, eftersom jag är väldigt känslig just nu, det här är ingen "ta-bort-allt-socker-period"). Jag får absolut inte äta alldeles för lite heller, utan bara lagom för en sund viktnedgång. Blir jag bjuden på ngn efterrätt i en trevlig milö kommer jag att tack ja, men jag ska inte äta sånt själv just nu bara. Det gäller just nu att bara få igång en lugn och sund viktminskning så mår jag mkt bättre och hamnar i en positiv spiral

* att ta hand om mina nära och kära, ta initiativ till att träffa kompisar osv

* motionera på ett sådant sätt att det känns behagligt och jag mår bra

Jag har verkligen förstått att det här med ätstörningar är en livslång process, men jag har lärt mig att leva med det här. Jag har eliminerat det värsta och tankarna kommer och går i perioder, stressiga perioder kommer alltid att vara hotfulla för mig, men jag vet hur man tar sig ur sånt, jag har gjort det förut och jag har en stark tro på mig själv. De här negativa känslorna som kommer ibland är BARA KÄNSLOR SOM ÄR TRIGGADE IGÅNG AV TANKAR OCH INTE MER ÄN SÅ, de kan inte skada mig på ngt sätt. Det gäller att känna på det hela och lämna dem sen. Alla har tuffa perioder. Nu ska jag gå och duscha, att sunka ner sig är det sista man får göra när man befinner sig i en deppig period. Sen ska jag läsa mina papper och strax innan jag ska gå till skolan ska jag äta en bra frukost (har inte ätit ännu för är mätt från igår kväll och tankarna snurrar för mkt). Till frukost blir det:

- ett glas ProViva (granatäpple, hallon - jättegott) och ekologiskt grönt te

- en macka med cream cheese, ost och gurka

- en banan

- rester från gårdagens grekisk sallad, jättelite kvar

I vanliga fall blir det lite mer men nu jobbar jag på att krympa magsäcken lite. Bra, jag har en plan, det gör kontrollfreaket i mig mkt lugnare och mkt mer medgörlig. Det kommer att gå bra för mig, jag vet det, jag har väldigt bra förutsättningar.

Nu skriver jag äntligen här, blir inte så ofta nuförtiden. Har varit sjuk nu en hel vecka, feber och hosta, var något virus jag råkat ut för. Nu är det bättre, men bye bye till mina springrundor just nu:( Har ju precis byggt upp en så bra kondition!! Men så kan det vara efter man har varit sjuk, nu tar jag det lite lugnare och promenerar i lugnt tempo varje dag. Ska kanske göra lite övningar hemma också, då och då för att kroppen inte glömmer helt vad sport heter:) Men jag var iaf jätteduktig med mat! Har gått ner ett kilo, sakta och på rätt sätt. Just nu äter jag normal mat, lagad och i bra mängder. Väldigt normal har jag blivit, känns så skönt, ni kan inte ens tänka er! Efter ca 2,5 år av ätstörningar och allmänt knäpp relation till mat! Viktmässigt är det också helt ok, jag tycker äntligen om min kropp men jag har planer att gå ner 4 kg, mest av estetiska skäl, desperat är jag inte någonstans. Och den viktnedgången kommer att vara långsam, med mkt motion och rätt kost. Just nu väger jag 56 kg, målet är 52 kg. Mkt rimligt och realistiskt, kommer inte att kräva en massa uppoffringar eller en ny garderob. De kläder jag har kommer att sitta bättre bara.

Ikväll ska jag se "The House Bunny" med min älskling, en ny high-school-film, jag gillar sådana:) Här klistrar jag in en bild från filmen, en snygg bimbo:)

Ha en trevlig helg allihopa!

Rubriken är det som så många måste förstå, det är inte den där muffinsen som är problemet, det är inte frågan om att vara "stark", "kunna säga nej till fikat". det vore så enkelt om det bara var det... Tyvärr bottnar problemet i att "dumpa den dåliga partnern man håller fast vid pga av ens dåliga självförtroende" eller "visa chefen att jag inte är någon man kan trycka ner i tid och otid" eller "sluta låta negativa människor påverka ens liv så mkt". Alla vi har sina egna problem. Jag har förstått PRECIS vad mina ätstörningar bottnade i, nu beter jag mig ganska "normalt" med maten, och varje gång min hjärna börjar tänka något "konstigt" kring bröd/pasta/kakor osv så börjar jag rota i mina känslor och jag hittar ALLTID svaret. Jag har blivit mkt bättre på att hantera mina personliga problem, som tack gode Gud inte är så många, och ännu starkare kan jag bli.

Lite om mig just nu, eftersom jag inte har skrivit på så länge - resan varit givande och trevlig, men med en obehaglig överraskning när det gäller en kollega. Vikten är ca 55, lever hälsosamt och springer/promenerar, siktar på mina gamla 52, 50 med tiden. Har både "bra" ch "dåliga" dagar, har jag en "fet" dag försöker jag ta tag i problemet såfort som möjligt och byta fokus till något mkt värdefullare än mat. Nu måste jag gå och plugga.

p.s Dagens bild är kopierad från msn.se och är döpt av jornalisterna till "Kurvvarning", vad är vårt samhälle på väg till?? hahaha säger jag bara:)

Nu har inte jag skrivit här på ganska länge, men har jättemkt saker att göra och sen känner jag inte heller att jag har så jättemkt att säga just nu, inga "superfilosofiska" tankar:))

Skolan går bra och snart åker jag bort en månad så blir inte ngt bloggande då heller. Hälsan och vikten går det också bra med, jag känner mig fatiskt som en helt ny människa. Ja, jag har gått upp från 52 till 54 kg (55 på en "fet" dag:)) efter att jag börjat äta varierat och leva som en normal människa. Visst tränar jag och försöker hela tiden att äta hälsosamt och lagom mkt för att komma tillbaka till 52 och så småningom till 50. Men det viktigaste är att jag trivs med mig själv nu, trivs så i helvete bra:) Jag har på något sätt återfunnit tillit till min kropp, förstått att min kropp vill mig väl och det är inte så svårt att ge den vad den behöver. Ja, den behöver en brownie ibland, speciellt en vecka innan mens, men EN brownie, inte en förpackning på 450 g. Och idag har det också hänt en speciell grej gällande mina matvanor och det mentala välbefinnandet - jag har ätit en lunch ute med min kompis, och den var lagad, jättegod, jag tog allt som ingick (sallad, dressing, bröd, smör, te, kaka - allt i små mängder såklart) och kände mig hur normal och lycklig som helst. Sen åt jag en nyttig middag hemma (inte så stor eftersom lunchen var ju det) och tränade kondition intensivt en halvtimma. Vilket himmelrike! Mat ska vara en vän och inget monster. Den ska också vara en njutning. Har upptäckt en ny delikatessaffär i min stad och dit ska jag ngn dag. Nu ska jag plugga lite och sen se Desperate Housewives. Kontentan av det hela - jag är verkligen glad för min skull. Och tackar min älskling och mina vänner. Det är såå komiskt, jag skrev ju liknande saker för flera flera månader sen - jag är frisk bla bla bla. Men helt frisk var jag inte. Men vad ska jag säga, det är en process och jag var väl på väg då. Nu känns det bara att jag är i mål, äntligen, men visst ätstörningar-tankar kommer alltid att spöka men jag har nu lärt mig att leva med att de tycker upp ibland, och jag kan hantera det. Som sagt, jag har kämpat hårt för att leva "normalt" och nu vill jag bara njuta av mitt nya normala liv och jag kämpar varje dag (vissa dagar mer och andra mkt mindre eller nästan inte alls) för att behålla resultatet.

Så när jag la till nyttiga, långsamma kolhydrater till min kost började jag må bättre både fysiskt och mentalt. Jag var överlycklig! Så mkt mer energi jag fick! och en till sak som är och kommer nog i all evighet vara viktig för mig - jag har inte gått upp någonting!!!! jag har inte gått ner, nej, men detta för att jag inte tränade så mkt och la ner all energi på att må bra och inte banta. Jag behöll min vikt, 53 kg (vägde 52 innan nyår, gick upp över julen). Nu har jag en strategi som går ut på att äta allsidig, varierad, nyttig kost och träna bort de sista 3 kilon och äntligen nå mina 50 kg fast denna gången med hälsan i behåll. Så som rubriken säger: sluta INTE med kolhydrater! Det är inte värt det! visst, jag äter inte en massa vit bröd osv, men jag äter fullkornspasta, fullkornsris, grovt bröd och unnar mig lite onyttigt en gång i veckan. Det är MÄNGDEN och HUR OFTA man ska tänka på när det gäller "farlig mat". Bör tilläggas att jag är fortfarande nyttig och motionerar mkt. Alla livsmedel nedan är med lägsta möjliga fettprocent.

Så här äter jag nu (ett exempel på en vanlig dag):

Frukost: en liten skål med kalciumberikad sojamjölk och en handfull med Special K red berries, ett litet glas Pro Viva för magen, en grov macka med keso och gurka, en kopp te

Mellanmål: 2 knäckebröd med cream cheese och hårdost, några bitar färsk ananas

Lunch: kokt broccoli, 5 stekta köttbullar (9% fett), hemgjord hummus

Mellanmål: 2 knäckebröd med cream cheese och hårdost, ett äpple

Middag: 50 g fullkornspasta, gurka, feta ost, soltorkade tomater, oliver.

Så här tränar jag nu:

- så mkt promenad jag kan få varje dag

- styrketräning ca 40 min en gång i veckan

- motionscykel 1 timma en gång i veckan

- pilates 50 min en gång i veckan.

Det här funkar verkligen för mig. Jag är ÄNTLIGEN lycklig med mig själv!!!! Ha en bra dag allihopa och ta hand om er! kram.