Jag tittade på ett gammalt avsnitt av Sex and the city nu och jag ser att det där med killar händer oss tjejer hela tiden. Ngn som "inte är säker", ngn som "behöver mer tid", ngn som vill "vara singel ett tag" osv osv. Alltså är det inte ens värt att slösa en massa tid på skitstövlar, hittar jag min kärlek så hittar jag. Annars så har jag ett jättebra liv ändå. Jag klarar mig.

Idag har det varit en toppendag. Jag åt exemplariskt (3 mål, 1 mellanmål), lite promenad och spenderade timmar och timmar med min väninna. Så nu är jag återställd. Känner det i kroppen bara att spänningen har släppt.

Jag vet exakt vad jag ska göra veckan ut nu (kompisar, hemmasysslor, böcker, sport) och det känns tryggt. Ja, vi med äs eller fd äs gillar verkligen det där med scheman, listor och planering:))

Har även bestämt mig för att bli brunett (min naturliga hårfärg alltså). Tänker inte plåga håret längre med blekning hos frisören (dyrt är det oxå). Kommer att sakna mitt blonda fina hår men jag måste ju tänka på hårets hälsa. Dessutom är jag tillräckligt snygg och smal nu för att bära upp brunt hår:)) När jag vägde mer och självförtroendet var i botten kändes det på ngt sätt att jag måste kompensera det med ett iögonfallande blont hår. Snacka om att inte acceptera en själv för den man är:)) Men det där med att återgå till min naturliga hårfärg blir inte förrän i augusti nån gång, håret måste växa ut lite. Det är faktiskt väldigt ofta att tjejer byter frisyr när de ändrar på ngt stort i livet. Därför tycker jag att det är ett bra tecken att jag ska återgå till "den jag egentligen är" och känna det där "nytt hår - nytt, bättre liv". Ja, skönt att vara tillbaka i de kloka banorna:))

Dagens bild: har googlat fram en bild på en tjej som gått från blond till brunett. Jättesnyggt tycker jag.