Det här med att våga ta det lugnt, vara rastlös - det är för inte så länge sen jag har lärt mig att det går bra att slappa ibland. Går det inte att plugga så går det inte. Bäst att göra det när man är igång på riktigt och är effektiv. Förr i tiden skämdes jag för att vara rastlös, vara orkeslös och ägna mig åt "oviktiga saker" som TV och internet-surfande-om-ingenting. På den tiden var den vanliga tanken: "Nu är jag sådär äckligt lat, det är lika bra att vara ordentligt äcklig och ha en matorgie". Men, men, jag kan bara säga: viva människans förmåga att förändra sitt liv!

Nu när jag trivs med min vikt och mitt förhållande till mat är helt ok, har jag funderat på vad det var för känslor som jag var tvungen att döva med diverse skräpmat. T ex idag fick jag ett mail av min lärare och vissa aspekter i min uppsats är helt åt helvete. Mkt jobb som väntar, många samtal med klaskompisar och några utredande samtal med läraren kommer att vara min vardag några veckor framöver nu. Och igår när man skulle dela in sig i par och skriva en uppsats ihop blev det så att förmodligen kommer jag att skriva själv, för alla var redan upptagna. Båda de här situationerna är negativa, och får en att tänka "jag orkar inte med det här". Vad skönt det skulle vara då att springa ner till affären och köpa följande:

- ett paket OREON-cookies (God bless America:))

- en choklad-donut (heja USA igen:))

- 2 st Pigall (en otrolig god nougat-choklad-kaka)

- ett paket havrekakor (som avnjuts helst med varm mjölk).

Ja, det var då det. Min typiska "hetsätnings-inköpslista". Skulle jag må bättre av all mat? Nej. Skulle min uppsats bli bättre? Nej. Skulle en uppsats-partner dyka upp vid min dörr med världens intressantaste förslag på vårt gemensamma arbete? Nej.

Det som skulle hända - en massa fet mat i magen, ännu mer förakt och en hemsk svältdag dagen efter.

Istället för att äta en massa mat försöker jag nu jobba med mig själv istället. Jag vågar bli ledsen, verkligen ledsen och säga/ibland vråla till min pojkvän: "Vad faaaan!!! kommer jag någonsin bli klar med det där arbetet?" eller då: "Jävla subbor! de ska jobba ihop och jag ska sitta själv och skriva en massa flumm på min laptop, ensam!" Ursäkta orden, men att uttrycka sina känslor ÄR faktiskt nyckeln till att sluta döva dem.