De senaste 2 veckorna var en karusell av mest negativa men också positiva händelser. Det har hänt så mkt att det känns att jag har levt ett helt liv.

Jag sammanfattar först det negativa:

- min mormor har dött och det var det värsta jag varit med om, någonsin

- problem i privatlivet

- kylig relation med familjen, ja, mycket kylig. Förstått att det alltid kommer att vara så. Jag får förlita mig på bara mig själv, ingen annan.

- kommit efter med skolan, ganska rejält, för att jag var tvungen att ta tag i mina sorger. Känns skit för jag är så van att alltid vara på topp.

Nu ska jag skriva om det positiva mitt i allt detta:

- jag har överlevt de största schockerna, jag lever och jag går vidare

- jag vet nu hur det känns att förlora ngn och jag ska uppskatta mina nära och kära mer

- jag har helt otroligt underbara kompisar! oj vad de finns där för mig!

- min älskling var till ett stort stöd för mig, älskar dig min kära

- jag höll mig till min nyttiga mat och varken hetsåt eller svälte mig, jag upptäckte också att promenader är det bästa sättet att göra sig av med stressen och "gå av sig" sorgen på.

Så nu sitter jag här och ska strax börja med mitt skolarbete, känns som att jag inte pluggat på flera år. Men jag måste tillbaka till livet, till det normala, man måste ju studera för att sen tjäna pengar och ha ett bra liv. Lite i taget, en uppgift i taget så tar jag mig igenom kursen. Jag känner att jag är starkare med varje dag som går nu.