Jag tänkte på en sak, jag är väldigt tacksam att mina ätstörningar inte har gått längre än vad de gjorde. Jag är glad att jag aldrig har spytt. Och jag är glad att mina vänner och mitt privatliv ändå betyder så mkt mer för mig än hela den här mathysterin.

Just nu är jag tillbaka på mina 53-52 kg och livet leker:)) Känner mig i balans, är disciplinerad när det gäller skolan osv. Ja, det är väl så jag är - bra matvanor betyder mkt för mig. Och motion också såklart. Det här med onyttigheter - jag har övervunnit det här med "tar en bit så äter jag hela asken", men jag får ändå ångest över det där lilla. Så än så länge väljer jag att vara utan det där onyttiga. Kanske om jag väger mina dröm-50 kg så kan jag ta en kaka här och var. Jag tror att ångesten hänger ihop med att jag är så nära min drömvikt. Hur det än är så är jag otroligt glad att jag är så nyttig, jag kan fektiskt leva utan de där "farliga" matvarorna. Jag känner mig som en helt ny person faktiskt, lite som en kändis för mig själv faktiskt:)) sådär nyttig och glamourös:)) och på tal om glamour - nu när jag väger 52 kg, oj vad jag handlar fina saker! och då är det verkligen kvalite, jag har skänkt mkt gamla kläder, skor osv till barn i Afrika nu och har bara de bästa, finaste, mest funktionella kläder, smycken, skor och väskor hemma. Jag har definitivt blivit bättre, mkt bättre på att älska mig själv. Och det har i sin tur lett till att jag känner mig mer älskad av andra också.